sit pomfit
Du och jag var otroligt nära, vi gjorde allt vi visste allt. Vad hände? Jag förstörde... I efterhand ångrar jag mig, för dig vid min sida var så bra, du och jag vi var så bra. Alla minnen allt vi hann göra under den korta perioden var så bra! Det var i princip inget negativt. Vi var ett! Vi var äkta. Det var vi! Det var inget jävla falskt inom oss två. Åhhh jag ångrar mig ibland, igår ångrade jag mig, men jag vet redan nu att jag kommer stå för det jag gjorde i morgon. Jag hade nog gett dig en chans till om du bad om det. Jag hade inte tvekat en sekund. Det hade inte blivit som förr, men nästan. Det hade blivit ännu bättre. Du ska veta att du fortfarande finns inom mig, att jag fortfarande skänker dig tankar då och då. Jag tänker fortfarande på det förgågna som jag hade med dig. Det som var fint!
Vi två mådde inte bra, och jag kände att jag inte fick ut tillräckligt av dig, jag kände att jag bara var där för dig hela tiden, jag tog på mig allt. Jag sa inget, och visst det är delvis mitt eget fel för jag sa inte vad som var fel. Jag bara fortsatte och inbillade mig att allt skulle lösa sig. Men det gjorde det inte, jag var för svag i slutet jag orkade inte kämpa för oss längre. Så jag tog avstånd som ledde till att vi gick skilda vägar, och inte ens säger ett hej till varandra. Jag tycker det är så jäkla sorgligt... För idag och igår så saknade jag dig! Ja jag gjorde det, för första gången!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
