Carolline

Det är fint, och jag vill bara behålla denna känslan.
Det är en fin känsla, en känsla som gör mig glad, som jag känner rusa genom kroppen. En pulserande känsla.
Låt den stanna för ett tag, så jag känner mig bra. Inga fitt bekymmer.
Bara fina stunder med mina vänner!


Jag saknar magaluf, det har jag all rätt att göra, men i dessa stunderna ligger det lite längre bort, och jag känner mig inte nere, jag mår bra. Jag tänker inte på magaluf 24/7 längre. Jag är så nöjd över det. Minnen är tillåtna, minnen lever vi jätte länge på. Jag kommer leva ett år på magaluf, sen kommer det nytt. Om fem veckor sitter jag på ett plan till Kina, med min klass. Hur nära inpå varandra kommer vi komma. Kommer vi bli tajtare än någonsin. Kommer det bli ännu jobbigare när vi kommer hem därifrån. Eller vad kommer hända, hur kommer det kännas. Sen när studenten närmar sig och vi åker till Llorett och alla kommer vara där, hur kommer det bli?
Hur kommer sommaren vara, kommer man bara sakna allt och inte göra något åt saken?

Usch här sitter jag och tänker på framtiden, som dyster. Så ska det inte vara. Måste det roliga alltid få ett slut?

Pusseli