Lilla söta mormor
Vad gör man när någon i ens närhet behöver hjälp både av en själv och sjukvården, men denne person vägrar, blir arg och gör som hon själv vill.
Med tanke på mitt framtida yrke så blev jag väldigt fundersam när detta gäller min mormor. Min mormor som behöver bli undersökt för att komma till kritan vad problemet är. Men hon förstår inte och det känns som att hon inte vill förstå. Hon skulle göra en endoskopi och hade fått information om undersökningen och visste att hon skulle vara fastande. Men ändå när det kom till kritan och hon inte fick äta något så blev hon så arg på personalen just för att hon inte fick äta! Hon blev så arg så hon bestämde sig för att packa sin väska och lämna sjukhuset som hon varit inlagd på sen torsdagen, detta hände på måndagen.
Min mamma, min morbror, jag, mins syskon, min kusin försöker alla med att prata med henne men inget fungerar. Vad gör man i ett sådant här läge? Hur agerar man som anhörig och hur agerar man som personal? Tyvärr vet jag inte hur personalen har bemött min mormor eller hur min mormor betett sig. Men en sak vet jag och det är att alla ska bli behandlade och bemötta på samma sätt! Jag tror att min mormor är livrädd, under mina 22 år kan jag inte komma ihåg en gång mormor legat på sjukhus! Under mina 22 år har mormor aldrig tagit några mediciner.
Jag tycker inte det är konstigt att hon är rädd när det pratas om att hon har en tumör på sin tjocktarm... Jag kan förstå henne! Vem hade inte blivit rädd?
Jag blir så tankspridd, både som anhörig och som framtida ssk:are!
Min lilla mormor!
Xoxo
Pok
